Hej! Vi har skapat ett nytt hem åt de senaste nöjesnyheterna på TV3Play.se istället.

Vi ses där!

Bara traumatiserade personer söker in till Paradise Hotel

Skriven av Kristian Täljeblad
Bara traumatiserade personer söker in till Paradise Hotel

Det är väldigt ofta jag hör påståenden som: “Äh, det är ju bara sinnessjuka personer eller djupt traumatiserade barn som blivit underprioriterade av sina föräldrar”, som slutligen söker in till program som Paradise Hotel. För mig har det alltid varit lite tufft att höra och ännu tuffare att ge något vettigt svar på påståendet. Mest för att jag själv alltid fått ställla mig frågan om jag verkligen är traumatiserad? Är jag det? Jag som haft så fantastiskt underbara föräldrar som har älskat mig över allt i världen. Faktum är att jag är det. Men kanske inte på det sättet du tror.

 

En god vän sade en intressant grej till mig efter inspelningen av PH. "Kristian. Det du är, på gott och ont, det har du dig själv att skylla. Du saknar inte något som du aldrig fick av dina föräldrar."

 

Många som söker in till dokusåpor, gör det utan ett djupare syfte. Utan en plan för något. Man gör det för att bli känd, få bekräftelse, supa, knulla och allt däremellan. Dessa personer kan mycket väl sakna något som de inte vet om och försöker hitta det i dokusåpornas värld och i det resulterande känidsskapet. Jag kallar det för ett tomrum som måste fyllas.

 

Jag har också ett tomrum. Men bortsett från vad man kan tro, måste jag fylla det tomrummet med livshungrande utmaningar och positiva upplevelser. Annars blir jag galen. Blir deppad och får panik. Jag måste få vara kreativ och sprida min musik och min personlighet till så många som möjligt. Så andra kan ta del av det. Jag behöver ständigt delta i samtal och situationer som lockar fram min kompetens och sociala förmåga till sin spets. Jag har ett tomrum som går ut på att förmedla något till de som behöver det jag har. Jag vet att dom människorna finns, och jag vet att jag fick en möjlighet att nå dem med Paradise Hotel.

 

För mig var det inte bara ett tillfälligt äventyr. För mig var det inte bara en grej för att stimulera mina reningsorgan. Jag ville något mer, och har alltid velat mer oavsett vad jag har tagit mig an. Yrke, vänskap, kärlek. Ja allt. Och i hela mitt liv har jag undrat hur JAG med mina förutsättningar och med min personlighet och potential kan förmedla det jag vill. Att sprida glädje, att visa att det är okej att vara annorlunda, att känslor är lika viktigt att visa utåt som att ha inuti kroppen. Att tro på sig själv oavsett vad som händer. Det kvittar om förmedlingen sker framför kameran eller bakom gitarren, på scen eller i en studio.

 

Att jag är traumatiserad och hela tiden måste stimulera mig för att vara lycklig i livet, ja det är nog jävligt sant. Jag tror det är svårt för barn att inte bli åtminstone lite traumatiserad under sin uppväxt. Mina föräldrar har alltid jobbat hårt och slitit för oss barn. Och jag tycker att de har fått alldeles för lite för det. Jag tror oavsett om föräldrar menar det eller inte, på gott eller ont, blir man traumatiserad.

 

I slutändan gjorde jag nog PH innerst inne för att jag ville visa för alla andra att jag kunde. Och idag jobbar jag dagligen med fullfölja mina drömmar och att fortsätta sprida mitt artisteri till så många människor som möjligt. Däremot gör jag det aldrig på någon annans bekostnad och det är extremt viktigt. För mig började allt med Paradise Hotel. För dig kanske det börjar med något annat?

 

Du kommer att älska det här!

Senaste
 Ad
 Ad